[caption id="attachment_910" align="aligncenter" width="731"] Foto: Ninja Hanna[/caption] Jag har lyssnat en del på Petra Marklund och imorse hörde jag en av hennes nya låtar för första gången. Den handlar om att vara mamma. Såklart fångade det mitt intresse. Att Petra tar med mammarollen in i musiken och artisteriet tycker jag är modigt, uppfriskande och sjukt intressant. För det hör ju inte till vanligheterna att plocka in det ofiltrerade moderskapet in i musiken. Att få vara någons mamma med allt det kan innebära; det charmiga och det ocharmiga, det underbara och det skitjobbiga. Det trötta och det svaga, med sömbrist och alldeles för lite egen tid. Tillsammans med det känslomässigt enormt starka som tar en med storm när barnen kommer och vänder upp och ner på så mycket inombords. Det, att vara någons mamma, kan verkligen göra att vi börjar se det som är viktigt på riktigt. Petra Marklund sätter ord, ljud och känsla på det. I låten finns textrader som Jag skrider som en zombie Och vakar mitt palats Jag vadar fram bland (?) små skitsaker i plast När jag ser mitt gamla liv Vinka i periferin till Som klippan och som berget Jag håller upp din värld I regnet mitt i stormen Så står jag alltid där Lova du säger till mig Du kan ringa när du vill Det blir så konkret och så nära. Något jag som lyssnare kan ta på. I skrivande stund har jag inte lyssnat på mer än låtarna "De kallar mig för" och ”Maneter (vardagen hände sedan jag började lyssna imorse), men jag gissar att det finns mer intressant på Petras nya album. Låten "Maneter" innehåller mycket symbolik. Jag läste i en intervju med henne att just maneter saknar både hjärta och hjärna och växer och blir stora i en försurad värld. Likt en del osunda och rent av farliga ledare runt om i världen nu. Musik är ett sätt att uttrycka sig. Behovet av att få uttrycka detta att bli förälder känner jag igen, även om jag gjort det på andra sätt. Att också få uttrycka att vi verkligen, verkligen, verkligen måste ta ansvar för vår planet och den framtid vi ger våra barn är också något jag känner igen. Moderskapet och våra barn ruskar om oss mest av allt i livet tror jag, och gör att vi kan se på livet på ett nytt sätt. Det gör låten "Dom kallar mig för" ännu mer intressant. Det ryms så mycket i det som berättas om moderskapet. Detta att vara en som trampar runt bland lego, astrött och med ringar under ögonen, men ändå kanske starkare än någonsin. Barnen är ju de som många gånger gör att vi får den där extra kraften som behövs för att skapa förändring, både i oss själva och i världen. Vi blir verkligen klippan och borgen för någon, precis som Petra sjunger. Det är stort. Ja.. jag tycker helt enkelt ni ska lyssna på låten "Dom kallar mig för". Jag gillar den starkt.