Min dotter kom hem häromdagen och berättade om ett tillfälle då en vuxen sagt att pojkarna som slog henne gjorde det för att de var kära. Ja, ni hör! Fortfarande får flickor höra att pojkar slåss för att de är kära. Det är tydligen inte så farligt? Det är tydligen något man som flicka ska behöva ta? Pojkarna som slog var ju kära.. Här någonstans fick jag bita mig i tungan. Nävarna knöts och bröstet höll på att sprängas. I ljuset av det som debatteras nu, med dödligt våld mot kvinnor, våldtäkter och sexuella trakasserier, gör det mig extra frustrerad. För det första; Ingen ska slå min dotter! För det andra; Hon ska inte behöva höra att det är okej att bli slagen. Oavsett orsak. Och pojkarna, stackars små barn, ska inte behöva höra det heller. Barn kan slåss av en rad olika skäl, men barn ska inte växa upp och tro att våld är okej. Oavsett orsak. Oavsett vem som slår. Ja, de är bara barn och de här pojkarna bär inget som helst ansvar för detta. Det är de vuxna som gör det. Det är de som ska visa en vettig väg fram. Och det är hit jag vill komma. Det är de vuxna jag vill prata om. Vuxnas ansvar för vad de skickar för signaler till våra barn och hur våra barn formas av vad vuxenvärlden står för. Man brukar nämligen tala om barns utveckling som en kumulativ process, det vill säga att det ena ger det andra, att små saker har betydelse och att barnen formas över tid. Det är så attityder och människosyn utvecklas. Den senaste tidens debatter, om sexuella trakasserier, mobbning, våldtäkter och dödligt våld mot kvinnor, har visat att attityderna som påverkar oss nu, som redan har formats över tid, har utvecklats åt helt fel håll. Något har gått snett. Och detta snea skadar människor. Men ungarna då?! En helt ny generation människor. Oförstörda. Här har vi väl ändå en chans att göra annorlunda? Här har vi väl ändå en chans att skicka med barnen vettiga värderingar, ord för känslor, en stärkt integritet, respekt för sin nästa och sig själv? Ja, det har vi ju faktiskt! Men vad är det som händer? Vad är det min dotter kommer hem och vittnar om? Jo, att vuxna skickar med samma ruttna tänk till den generation som ännu är oförstörd. För ingen föds ond. Ingen föds till våldtäktsman. Ingen föds till en vuxen man som kladdar på kvinnor fast de säger nej. Ingen föds med så mycket ilska inom sig att han dödar den han påstår sig vara kär i. Ändå är det vad min dotter kommer hem och beskriver. Han slog för att han var kär. ”Kärlek börjar alltid med bråk” har du säkert också fått höra. Det låter så oskyldigt när de är små. Men med samma attityd kan kärlek sluta med begravning. Här någonstans, nu när jag skriver den här texten, får jag bita mig i tungan igen. Jag blir så frustrerad och arg och ledsen. Det räcker faktiskt nu. För det börjar här. Det börjar med barnen. Det här är frågor på flera olika nivåer och just nu debatteras straffskalor, rättsväsendets roll, ansvarsfrågor och politik. Vi frågar oss var nollvisionen är. Men allt handlar från början om attityder. Vad har vuxenvärlden för attityd till våld? Vilken attityd och vilken syn har vi på pojkar och flickor, män och kvinnor? Är de verkligen jämlika individer med samma rättigheter och värde? Hur ser vi på en människas rätt till sin kropp och rätten att sätta sina egna gränser och att ingen - INGEN - ska gå över den, oavsett om du är man eller kvinna, pojke eller flicka? Vi kan inte gå och tro att barn ska kunna växa upp och se hur vuxna beter sig och få höra att någon slår för att hen är kär och sen plötsligt, out of the blue, vid en viss ålder plötsligt ska förstå att det där visst inte var okej? För när barnen växer upp, blir tonåringar och vuxna, då kanske de där slagen och orden om att kärlek alltid börjar med bråk snarare handlar om att det faktiskt slutar med en begravning. På riktigt. Det är då gränserna som överskrids heter sexuella trakasserier och faktiskt gör någon riktigt, riktigt illa. Det är inte lika oskyldigt längre. Någonstans där på vägen händer det. Det blir på allvar. Fast det egentligen är på allvar redan från början. Och det är det vi måste börja se! Ingen unge ska behöva höra att någon slår för att hen är kär. Ingen ska få höra att de ska stå ut med lite våld. Lite kränkningar. Lite mobbning. Lite trakasserier. Ungarna ska få höra att vi är jämlika individer med samma rättigheter och värde. Det gäller alla och det finns inga undantag. De ska få höra att de har rätt till sin kropp och sina gränser och att andra ska respektera den gränsen, oavsett var den går och oavsett om den ändras från ena stunden till den andra. De ska få höra att de ska bli tagna på allvar om något inom dom säger att det inte kändes bra, om någon klev över deras gräns. Ska vi få en attitydförändring måste vi se det stora i det lilla och ta de små signalerna på stort allvar. Min dotter och andra ungar ska inte behöva höra att någon slår för att hen är kär och att hon eller någon annan ska behöva ta det. Och mitt i frustrationen måste vi fortsätta tro gott om människan. Det går att förändras och det går att stärka de barn som växer upp nu. Men våld är aldrig okej, i någon form. Det får inte gå så långt. Det räcker nu.