För-varningtext: Vi tar en av de finare sidorna med viljestyrka nu. Det om när jag har varit nära på att slå ihjäl mig, när jag smugglat in ödlor och grodor och trampat med mina nya glitterskor i koskit, trots att mamma varnade mig.. det kan vi ta en annan gång).I detta nu är det tyst hemma.. Jag sitter här och hör kylskåpet surra och en talgoxe som sitter utanför och sjunger sin rytmiska sång. En del tycker att den "tvåtaktiga" sången påminner om ljudet av en cykelpump och att den "tretaktiga" sången låter lite som att den säger 37 37 37 37. (Ni får gå ut och lyssna). Talgoxar kan bli rätt tama faktiskt. Det sägs också att det är den smartaste mesen (mes, som i sortens fågel alltså). Visste ni det? Talgoxen fick mig att minnas lilla viljestarka, envisa Paulina och hur det kunde ta sig uttryck då, när jag var barn. Två tama talgoxarNär jag var barn besökte vi släkten i Värmland. Där bodde min pappas morbror som hade två tama talgoxar. De flög in till honom varje morgon och fick en bit ost i köket. Jag minns tydligt hur jag stod hos honom där i köket och plötsligt såg hur talgoxarna satt tryggt på hans axel. Sedan flög de ut igen och kunde komma tillbaka under dagen. Så himla fint!Det fick mig, lilla Paulina, att försöka göra våra fåglar i trädgården vana vid mig. Och med mycket viljestyrka och stort tålamod stod jag hela sommaren på vår balkong och kastade ut mat till fåglarna. Dagarna gick och de kom närmare och närmare, allt medan jag la maten närmare och närmare mig. Till slut la jag maten på räcket intill mig, en liten bit ifrån. Hela tiden närmare och närmare. Några dagar på varje plats. Små steg i taget. Till slut la jag maten precis intill mig medan jag stod alldeles alldeles blickstilla. Till sist la jag maten i min hand.Så kom dagen då fåglarna började sätta sig i min hand, och med sin lilla näbb plocka upp maten för att sedan flyga iväg. De lät sig bli matade av en envis och viljestark liten flicka på en balkong, som fascinerades så av de vilda djuren, små som stora. Och fy, vad jag njöt när de äntligen kom nära. Så fint att det kan bli så.Envisheten och viljestyrkan fick en bra riktning. Den, i kombination med tålamod, gjorde att jag tog mig dit jag ville. Till det jag ville uppleva.Envisa och viljestarka barnEnvisa barn - det klingar inte så positivt, va? Är man mitt uppe i smårbarnsåren kan "envisa barn" snarare associeras med utmaningar att komma iväg på morgonen, krångel och tårar, tålamod som prövas och saker som tar tid.Viljestyrka däremot, det klingar mer positivt tänker jag? Ett starkt driv framåt, en vilja och en energi som kan ta barnet i en riktning. Viljestyrka är något som kan föra med sig mycket positivt, men kan behöva kombineras med att också kunna sätta saker och sig själv i perspektiv, att ibland kunna vänta, rikta energin rätt så att utfallet blir bra, att kunna argumentera för sin sak men också släppa fram och lyssna på andra. En fot i nuet, en fot i framtidenDet är ett stort och ibland svårt och krävande uppdrag att lotsa ett barn genom det. Och som föräldrar får vi ju ta hand om när envishet och viljestyrka kanske inte tar de bästa vägarna utan blir utmanande för oss. Men jag tror, mitt i det ibland svåra, att det är viktigt och bra att se det starka och positiva bakom sådana uttryck och påminna sig om att vi har en fot i nuet och en i framtiden med barnen. Det är vår uppgift (tillsammans med andra viktiga vuxna) att ge dem det som behövs för att de ska växa och få använda sin viljestyrka och energi till saker som är bra för dem och andra. Tänk vilken gåva och så mycket bra som kan hända med den.Fortfarande idag matar jag små fåglar i trädgården. Och de vågar sig faktiskt ganska nära. Kanske jag ska göra om samma sak som jag gjorde när jag var barn och se om de tryggt kan komma så nära att jag kan mata dem ur min hand. Det är fint när sånt händer.