Som vanligt är jag tagen efter gårdagens insamlingsgala "Världen viktigaste kväll" som Unicef anordnar för att samla in pengar för att alla barn ska få må bra. Jag har under hela min uppväxt präglats av ett barnrättsarbete och det har påverkat mig till att göra det jag gör idag. Det har följt mig mer eller mindre varje dag sedan jag var barn. Men det blir alltid extra uppenbart efter en resa, efter en sån här gala, efter att tagit del av en människas berättelse och livsöde. Och det ger så viktiga perspektiv. När jag satt bredvid Othilia igår när hon somnade kände jag mig så tacksam över att hon låg där. En frisk och mätt och trygg tvååring. Som blivit sur över att jag skulle tvätta hennes hår och som inte ville ha skalbyxor på sig under dagen utan la sig på golvet i protest. Som skrattat och busat, sprungit från matbordet och lekt. Som somnade trygg i en säng, med mjuk kudde och ett värmande täcke och en mamma som satt bredvid. När världens orättvisor kommer närmare, som när man tar del av en sån där gala, så får i alla fall jag också andra viktiga perspektiv med mig till mitt eget liv. Så mycket som kommer fram i ljuset och visar sig vara riktiga skitsaker att stressa upp sig över. Som när jag ser den kladdiga diskbänken som är full med disk och suckar. Och känner att golvet är fullt med smulor från dagens och gårdagens måltider. Och att jag mitt under småbarnsåren inte hinner med saker jag skulle vilja göra. Skitsaker. Precis så känns det som att mycket ändå är. För den kladdiga diskbänken som är full med disk är det för att mina barn lever, för att vi har mat i magen och har ätit flera gånger under samma dag. Att vi har jobb som tar tid men som ger oss en inkomst så att vi har tak över huvudet och kläder på kroppen. Mina barn är friska och har tillgång till sjukvård och vaccin och ett socialt nätverk om något händer oss. Det jag såg på galan är så obegripligt omänskligt. Att barn ligger döende.. på grund av brist på mat! Att barn sover under broar, utan trygga vuxna vid sin sida. De utnyttjas, våldtas och misshandlas. Små barn som leker på tågrälsen där tågen snart rullar in. Det springer barfota bland sopor och samlar flaskor för att sälja och kanske kanske ha råd med lite mat. Det är så obegripligt omänskligt att mycket av det som stressar mig här hemma framstår som riktiga skitsaker. Man ska inte förminska det faktum att även i ett förhållandevis rikt land, i en priviligerad familj, kan ohälsa uppstå. Stressen kan göra kroppen sjuk. Men det behöver få sina rätta proportioner. Det behöver sättas i perspektiv för att vi ska kunna se vad som är viktigt på riktigt. För att vi också ska få upp ögonen för vilka valmöjligheter många av oss har här och hur vi vill och skulle kunna leva våra liv. Kanske stressar det inte lika mycket då att ett barn får utbrott för att hen är i en självständighetsorienterings-fas och blir sur över att hen inte vill ha skalbyxor. Kanske stressar det inte lika mycket då, att diskbänken är kladdig och golvet fullt med smulor. Det är ju inte hela världen. Kladd och smulor kan ligga kvar. Det är ju faktiskt en riktig skitsak i jämförelse. Trist. Men inte hela världen. Vad som däremot är hela världen är att barn måste få ha det bra. De ska få ha mat i magen och somna mätta. De ska inte sova under en bro, på en tunn filt och vara 10-12 barn som delar på ett täcke. De ska ha trygga vuxna omkring sig. Inte vuxna som slår dem, som våldtar och utnyttjar. Små flickor ska inte bli bortgifta utan få välja själva och få vara barn. De ska inte behöva ta ansvar och lämna byn för att ge sig ut för att hämta en dunk vatten och riskera att fara illa på vägen dit och på vägen hem. Det är så mycket som är fel. Det riktigt skriker i mig hur fel det är. Men det går ju att förändra. Och det var det som galan handlade om. Och det är det jag fått med mig sen jag var barn och såg mina föräldrar engagera sig och det jag sett under min egen upptäxt, tonår och vuxna liv då jag har fått vara med och göra skillnad. Det är sånt som är hela världen. Det är det vi ska stressa upp oss för. Vi ska ha en hög ambitionsnivå och strävan för att alla barn ska må bra. Rik som fattig. De ska få vad de behöver, allihopa. Det är så mycket som är fel i världen men så mycket som går att göra något åt. Och de där perspektiven är viktiga för att vi ska se vad som är viktigt på riktigt. Såg du inte galan häromdagen rekommenderar jag dig att se den i efterhand. Det är värt att bli berörd. Och är du inte redan världsförälder så vill jag verkligen tipsa dig om att bli del. Jag har sett vad det kan göra med egna ögon. Barn får hjälp. På riktigt. Den där nötpåsen man swishar iväg en betalning för kommer fram och får ätas av ett barn. Såg du galan igår? Eller har du sett den i efterhand? Vad väckte den i dig?