[caption id="attachment_409" align="aligncenter" width="1024"] Foto: Clara Mortensen[/caption] Häromdagen skrev jag om när min dotter fick höra att pojkarna som slog henne gjorde det för att de var kära. Du kan läsa inlägget här: "Han slog min dotter för att han var kär". Inägget idag handlar om frustrationen och frågan "Varför det tar så lång tid", som kommit upp som reaktioner på det inlägget. Flera beskrev hur de fått höra uttrycket "Kärlek börjar alltid med bråk" under sin egen uppväxt. De frågar sig hur det uttrycket fortfarande förekommer efter 20, 30, 40 år..? Frustrationen bottnar också i att den vuxne som sagt så inte markerat mot våldet utan snarare signalerat att "det var väl inte så farligt" och "han är ju kär". De är bara barn och då är det vuxnas ansvar att tydligt markera och visa barnen ett bättre sätt. Mer kan vi inte begära av barnen, i synnerhet inte om vuxna inte stötta upp dem så att de har möjlighet att göra bättre. De senaste dagarna har jag funderat över reaktionerna om varför det tar så lång tid att se den förändring vi vill se. Och jag har landat i några saker. En del förändringar kan genomföras ganska snabbt. Man brukar säga att ny lagstiftning och lagförändringar är en seg process. Det finns en särskild beslutsgång för sånt. Men när man talar om attityder, människosyn och normer som vi vill förändra, för att de begränsar människors frihet, så framstår ny lagstiftning och lagförändringar som en relativt snabb process. För attityder och hur vi ser på människor tar tid att förändra. Men. Det finns hopp! Se på kvinnorörelsen till exempel. Hur människor kämpat för att kvinnor ska få studera, få rösta (!), få ta plats i politiken och kunna väljas in i riksdagen, kunna arbeta och tjäna egna pengar. Mycket av det vi tar för givet idag har inte alltid varit självklart. Det har varit en hård och envis kamp, som tagit tid, men den har lett till ett mer jämställt samhälle där män och kvinnor mer än tidigare ses som jämlika individer med lika värde. Attityder har förändrats. Det som tidigare inte alls var självklart är idag självklart. Vi är inte framme än, men blickar vi tillbaka kan vi se att vi tack vare den envisa kampen har kommit framåt. Samma sak med kampen för barnets rättigheter och den syn vi har på barn. Det var ju inte länge sen man fick slå barn i Sverige. Blickar vi tillbaka i historien visar sig en fruktansvärd syn på barn. Fram till 1700-talet såg man barnet som en bärare av arvsynden (!). För att få bort det onda med arvssynden behövde barnet fostras. Och det gjorde man bland annat genom barnaga, alltså genom att slå barnen. Under 1970-talet pågick en het debatt om barnaga och huruvida det skulle vara lagligt eller olagligt att slå barn. År 1971 slogs en 3-årig flicka till döds av sin styvpappa i Stockholm. Alla tyckte inte det var självklart att vi skulle förbjuda barnaga, därav debatterna. Men. Debatterna ledde framåt och 1979 skrevs förbudet mot barnaga in i föräldrabalken. Vi har tack och lov en annan syn på barn idag. Lagen mot barnaga, som dels tog tid att få på plats och dels inte sågs som självklar av alla när den väl fanns på plats - den ses, av de allra flesta, som självklar idag. Attityder har förändrats. Kampen för barnets rättigheter ledde framåt. Frustrationen jag själv känner och som vi ser nu när debatterna blossas upp måste bli till en drivkraft som tar oss framåt. För framåt kommer vi. Attityder tar tid. Ibland för lång tid, eftersom människor hinner skadas längs vägen. Men då gäller det att envist fortsätta, tills vi kommer dit vi vill vara. Tycker du "Han slog min dotter för att han var kär" var läsvärt? Dela och sprid gärna. Det är ett av flera sätt för att det där uttrycket om att "kärlek börjar alltid med bråk" och attityden till våld och vad våra barn ska behöva stå ut med ska förändras. För som jag skrev i inlägget; "Ska vi få en attitydförändring måste vi se det stora i det lilla och ta de små signalerna på stort allvar. Min dotter och andra ungar ska inte behöva höra att någon slår för att hen är kär och att hon eller någon annan ska behöva ta det." #Nuräckerdet